Låt asexuella få adoptera!

Ja vad tycker du? Så här skrev Sofie i Expressen:

Låt asexuella få adoptera

Sex och sexualitet hyllas i vissa former och accepteras i andra, men var finns respekten och intresset för dem som inte vill ha sex? Likheten med det tysta förakt som tidigare mött homosexuella är uppenbar.

Det skriver SOFIE WAHLSTRÖM, ledande asexuell i den nya rörelse som skakar Prideveckan.

Under Stockholm Pride hyllas sexualiteter och rätten till ens trygghet och frihet oavsett om en är bög, flata, transperson eller bisexuell i största hemlighet. Men även i de mest homo-, bi-, trans- och queervänliga sammanhang, är det ingen som talar om det som anses vara den märkligaste böjelsen att inte ha någon. I RFSL Ungdoms begreppslista kan den nyfikne läsa att asexualitet vanligtvis är "uppkommen på grund av sjukdom, medicinering eller skada". RFSL om några bör akta sig för att kalla en sexualitet för ett sjukdomstillstånd med tanke på den kamp som ledde fram till att homosexualitet sedan 1979 inte längre ses som en sjukdom.

En maskulin man och en feminin kvinna förväntas åtrå varandra, älska varandra, ha sex med varandra, skaffa barn och leva troget tills skilsmässan skiljer dem åt. Allt annat är avvikande, och måste definieras utifrån hur det skiljer sig från normen. Vissa beteenden som avviker från normen blir allt mer accepterade, men även i en i dagarna högaktuell gayrörelse är det helt tabu att vara asexuell. Som asexuell möts jag till och med av de fördomar som tidigare drabbade homosexuella. Jag får frågor om vad det beror på. Kan det inte bara vara så att jag inte har träffat den rätte? Är det inte bara en fas? En felande gen? Hämningar? Dåligt självförtroende, medicinering, trauman under uppväxten?

Att inte alltid vilja ha sex kan gå för sig. Att sällan eller aldrig vilja ha sex? Nej, där verkar gränsen gå. Tidningarna rycker till undsättning med tips om hur en semesterresa eller ett spännande rollspel kan bli den krydda som botar dig från din förmodat plågsamma asexualitet. Asexualitet är felaktigt, något som ska korrigeras.

När jag som andra tonåringar förväntades börja ha sex kände jag mig alls inte intresserad. Jag förstod inte varför det var så eftertraktat, än mindre kände jag någon lust att ha sex. På den tiden funderade jag på om något var fel med mig, om det bara var jag som kände så. För mig fanns inga förebilder, ingen sexuell identitet att känna mig hemma i.

Jag hade svårt att hitta information och ett sammanhang att existera i. På internet fanns lite skrivet och det mesta var amerikanskt. Likväl förstod jag att jag inte var ensam om mina tankar och jag började inse att det var sexualitetsnormerna som fick mig att må dåligt inte att jag själv inte ville ha sex. När jag engagerade mig i det queerfeministiska aktivistnätverket Queer Underground fick jag möjligheten att utveckla mina tankar i sällskap med andra människor med en icke-normativ syn på kön, genus, sexualitet och relationer.

När jag nu under pågående Stockholm Pride anordnade ett seminarium i Pride House var det första gången asexualitet togs upp som ämne på Pride. Besökarna var långt fler än vad jag kunde drömma om. Antalet asexuella är definitivt större än vad vi tror i ett samhälle där det är helt omöjligt att spendera en dag utan att matas av sexuella budskap. För mig som asexuell blir det absurt. Det pratas om sex hela tiden överallt och det är lätt att börja må dåligt om en inte vill leva upp till de förväntningar som sexfixering skapar.

Jag lider inte av min asexualitet och jag accepterar att andra har sex och tycker om det. Sex är bara ingenting för mig, jag har aldrig lust och jag tänker inte på sex. Jag har haft sex och inte farit illa av det, men det finns så mycket annat jag hellre gör. Jag blir kär som alla andra. Jag älskar människor och tycker om att vara dem nära. Jag uttrycker också kärlek, attraktion, förtroende och intimitet och allt annat som jag tänker mig att ni sexuella ger uttryck för genom sex, men jag gör det med kramar, ord, blickar och genom att hålla en älsklings hand.

Men jag har inte sex och det gör mig osynlig. Bortsett från några få sidor på internet och ett radioinslag har det varit tyst. Inte ens inom den HBTQ-rörelse som samlar alla icke-heterosexuella till en gemensam kamp har jag någon plats trots att jag i allra högsta grad är icke-heterosexuell. Om jag vill ha barn, finns det då en rörelse som kämpar för min rätt till adoption? Jag trodde att föreställningen att de bästa föräldrarna är de som ligger med varandra var utdöd för längesedan, men alla frågor kring adoption handlar fortfarande om de som inte blir gravida hur mycket sex de än har oavsett om de inte är fertila eller har sex med samkönade.
Jag är kär och jag lever i flera relationer, jag kan bilda familj, men kan jag skaffa barn? Vad är egentligen skillnaden, om det finns någon, mellan en kärleks- och en vänskapsrelation? Asexualitet, flersam kärlek och andra alternativ till den heterosexuella parnormen väcker frågor av intresse för fler än de asexuella. Även de som lever heterosexuellt med en partner tvingas förhålla sig till den normativa sexualiteten. Det är frågor som berör alla.

Sex och sexualitet hyllas i vissa former och accepteras i andra, men var finns respekten och intresset för dem som inte vill ha sex? Likheten med det tysta förakt som tidigare mött homosexuella är uppenbar.

Av Sofie Wahlström, i Expressen.se