Det kan finnas en fysisk eller medicinsk bakgrund. Det kan finnas ideologiska eller religiösa övertygelser (även om det då kanske snarare i strikt mening är en fråga om att leva i celibat än att i sig själv vara asexuell). Det kan finnas psykologiska mekanismer och anledningar. Eller så finns det inga ”orsaker” alls utan bara är som det är. En del som är asexuella vill inte vara det, kanske särskilt inte de som är det av fysiska eller medicinska orsaker (även om det säkert varierar det också) men många som är asexuella känner sig egentligen väldigt hemma i att vara det när de väl kommit underfund med hur det hänger ihop, och önskar kanske mest att få acceptans för att vara asexuella, för att få vara sig själv.
”Kommit underfund med hur det hänger ihop”? Ja, faktiskt är det ju så att de flesta av oss är rätt starkt präglade av den kultur vi lever i – och det är en sexualiserad kultur. Det tar ofta lite tid att förstå var skon klämmer och man kan tro att det beror på en själv när det egentligen handlar om att den kultur man lever i inte har några modeller för ens ”sort”. Jo, kanske någon enstaka, men för alla asexuella är det inte en lösning att gå i kloster!
Sedan är asexualitet också i någon mening en gradfråga. Många asexuella har erfarenhet av att ha förhållande och att ha ett aktivt sexualliv, för att det förväntats av dem, kanske för att hålla ihop ett förhållande. Andra kan inte ens tänka sig att ha sex med någon, alls, någonsin – det vore helt enkelt för ”avtändande”!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar